Q&A – bevisning i tvister
Uttrycket ”det är skillnad på att ha rätt och att få rätt” används ofta av domare vid förlikningsdiskussioner. Det ligger dock mycket sanning i uttrycket. För att kunna få rätt i allmän domstol eller skiljeförfarande räcker det inte med att man anser sig ha rätt, utan man måste även kunna bevisa att man har rätt. Vi på Brick Advokat företräder klienter i allmän domstol och skiljeförfaranden och en fråga som alltid uppkommer i dessa sammanhang är vilken bevisning man behöver åberopa för att kunna få framgång med sin talan.
Advokaten Charlotte Nothnagel och biträdande juristen Johan Isaksson tar nedan upp olika frågeställningar angående bevisning som är viktiga att tänka på för att få framgång med sin talan.
Vid vilken tidpunkt behöver man fundera över vilken bevisning man ska åberopa i en tvist?
Svar: För ett ombud är det viktigt att på ett så tidigt stadium som möjligt få klart för sig vilken bevisning som finns att tillgå och som man kan behöva åberopa. Redan innan utformandet av en stämningsansökan behöver man veta vilken bevisning som finns för att kunna bedöma styrkan och svagheterna i talan och för att kunna bestämma hur talan ska utformas. Det är därför viktigt att man på ett så tidigt stadium som möjligt har kontakt med klienten angående vilka skriftliga handlingar som finns och vilka personer som kan berätta vad som hänt. Att inleda en tvist utan att veta vilken bevisning som finns och som styrker ens talan är inte att förorda.
Att få reda på vilken bevisning som finns är även viktigt för att kunna ge klienten råd i frågan om det ens är lönt att väcka talan. En process är alltid förenat med stora kostnader och vilken bevisning man kan åberopa är därför avgörande för att kunna bedöma styrkan i talan. Som exempel kan tas att man har god bevisning avseende att ett fel medfört vissa kostnader. Det saknas dock bevisning för att felet medfört vissa andra kostnader som uppstått. I en sådan situation måste man som ombud alltid fundera över om man i en process kommer lyckas visa att kostnaderna är orsakade av felet och vad det skulle innebära ur t.ex. rättegångskostnadshänseende om man inte får framgång med sin talan i en viss del. Efter våra år i domstol har vi tyvärr sett åtskilliga exempel på talan som väcks där bevisning helt saknats vilket medfört att en part förlorat ett mål och fått stå för motpartens rättegångskostnader som inte sällan överstigit tvisteföremålets värde.
Att få klart för sig vilka handlingar som finns rörande det aktuella rättsförhållandet är också viktigt för att kunna bedöma vilken bevisning motparten kan tänkas åberopa. Som ombud är det därför viktigt att man talar om för klienten att man även behöver veta om sådana förhållanden som inte talar till klientens fördel, t.ex. det där e-postmeddelandet där klienten tar på sig att man gjort fel i ett visst avseende eller noteringen vid ett byggmöte om att klienten inte har några kostnader på grund av ett visst fel. Man kan ju oftast förutsätta att motparten kommer att åberopa sådana handlingar som talar emot ens klients talan och man behöver då fundera över vilken motbevisning man kan behöva åberopa. Det är därför viktigt att man får tillgång till samtliga handlingar som kan ha betydelse för talan och att man ställer frågor – även de ”jobbiga” – till klienten.
Slutsatsen är således att man på ett så tidigt stadium som möjligt måste fundera över vilken bevisning man ska åberopa i en tvist och även vilken bevisning motparten kan tänkas åberopa samt att man får tillgång till samtliga handlingar som kan ha betydelse för tvisten.
Vad är viktigt att tänka på när man ska åberopa bevisning?
Svar: Till att börja med måste man alltid fundera över vilken part som har bevisbördan för en viss omständighet. Tvister avgörs inte sällan beroende av bevisbördans placering.
I tvister är det alltid någon av parterna som har bevisbördan för en viss omständighet, dvs. det är den parten som har att visa att en omständighet föreligger. När man ska åberopa bevisning är det därför viktigt att fundera över om det är ens klient eller motparten som har bevisbördan. Om motparten har bevisbördan och motparten inte åberopat någon bevisning alls för att styrka den aktuella omständigheten kan man t.ex. behöva överväga om man ska åberopa muntlig bevisning som framstår som osäker. Det är inte alla gånger man kan vara helt säker på vad en förhörsperson kommer att berätta vid ett förhör och känner man osäkerhet kring detta kan det ofta vara bättre att inte åberopa hörande av den personen om det är så att motparten har bevisbördan och motparten inte åberopat någon bevisning. Det värsta som finns för alla processjurister är att en förhörsperson som man själv åberopat säger något som talar emot ens talan.
Vidare är det viktigt att fundera över vad den bevisning man funderar på att åberopa ska styrka. När man åberopar bevisning har man att ange ett bevistema, dvs. ange vilka omständigheter bevisningen ska styrka. Från vår erfarenhet av arbete i domstol har vi båda sett bevisteman som inte ens anger att bevisningen ska styrka någon av de omständigheter som är av betydelse i målet. Man måste alltid vara på det klara med vilken omständighet ett visst bevis ska styrka i målet. För att veta det måste man givetvis även fundera över vilka omständigheter som har betydelse för utgången i målet, s.k. rättsfakta.
Vad som kanske är viktigast att fundera på när man ska åberopa bevisning och framför allt muntlig bevisning är om bevisningen kommer att styrka vad man påstår. Med skriftlig bevisning är det ofta ganska klart vad bevisningen visar. Med muntlig bevisning är det svårare. Man måste alltid fundera över om förhörspersonen kommer att berätta det som talar till ens fördel och för att veta det behöver man i förhand ta reda på vad förhörspersonen kommer att säga. Att åberopa en förhörsperson när man är osäker på vad personen kommer att berätta är riskfyllt och något vi i de flesta fall avråder ifrån. Man måste även fundera på vad förhörspersonen kan tänkas svara på motpartens frågor. Innan man åberopar en förhörsperson måste man därför fundera på vad motparten kan tänkas ställa för frågor och ställa motpartens tänkbara frågor till förhörspersonen för att säkerställa att förhörspersonen inte kommer att styrka motpartens talan.
Vad ska en klient tänka på vad gäller bevisning innan en tvist uppstår?
Svar: Det är inte ovanligt att parter under en avtalsrelation kommer överens om saker muntligen. Det är inte heller ovanligt att det är just dessa muntliga överenskommelser som sedan leder till tvist. Vårt starka råd är att alla överenskommelser eller diskussioner nedtecknas skriftligen i t.ex. mötesanteckningar eller att man skriftligen bekräftar vad man kommit överens om. Att i en tvist bara förlita sig på muntlig bevisning om att en omständighet föreligger är vanskligt. Oftast har ju motpartens förhörspersoner en helt annan uppfattning av vad man kommit överens om och om ens klient har bevisbördan är risken stor att man förlorar målet. Om det i stället finns en skriftlig handling som visar att man kommit överens om något är utsikterna för framgång i en tvist betydligt större.
I entreprenader där standardavtal utgör avtalsinnehåll finns det olika frister att förhålla sig till och för att ha rätt till t.ex. tidsförlängning och kostnader för exempelvis tilläggsarbeten, hinder och forcering behöver en part ha meddelat motparten om detta och på rätt sätt. Det är därför viktigt att man under entreprenadtiden tydligt meddelar om sådana förhållanden och att det sker på rätt sätt. Även fast det inte alltid finns ett skriftlighetskrav är vår rekommendation att samtliga meddelanden sker skriftligen. Det är även viktigt att sådana meddelanden sparas och att man har ett internt system som möjliggör att sådana meddelanden och t.ex. underlag som styrker kostnader (exempelvis fakturor) samlas på ett sätt så att det är enkelt att senare ta fram dessa om en tvist uppstår.
Det låter kanske som väl dramatiskt och nedslående men under en avtalsrelation bör man alltid ha i åtanke att en tvist senare kan uppstå och att man därför alltid ska säkra upp bevisning som man senare kan behöva åberopa för att få framgång i en tvist.
